Kan man gå in i väggen?

Egentligen borde jag ha känt varningssignalerna långt innan jag sökte hjälp. Långt innan jag akut åkte in till vårdcentralen för att jag inte såg med mitt högra öga. Långt innan jag fick bröstmuskel inflammation efter bröstmuskel inflammation. Kanske var den tydligaste signalen att jag var trött. Hela tiden trött.

Varför blir jag aldrig pigg?

Kanske var just tröttheten det jag minns som mest överhängande. Jag var kontant trött. Det var som ett töcken. Men om man pratade med andra mammor som också hade små barn och mitt uppe i livet så var de också trötta. Jaha, så kanske det var nu då. Att man var kroniskt trött. Barnmorskan sa att jag skulle försöka sova när bebisen sov. Men det var inte så lätt. Det fanns ju ett annat barn att hämta och andra saker att göra. Listan blev inte direkt mindre. Besök på BVC, läxor på skolan, kompis förhållande som skulle underhållas till den store, föräldramöte och vara en bra fru. Jag ville bara sova. Eller egentligen inte, jag ville bara vara pigg. Men så här är det väl nu då? Eller?

Kvinnofällan

Till stor del är det mest kvinnor som går in i väggen, eller blir diagnostiserade med utmattningssyndrom. Pressen är störst på oss. Vi förväntar oss så mycket av oss själva hela tiden. Men vi förväntar oss inte att vi inte kommer att hålla. För att alla andra klarar ju det. Eller? Kvinnor stressar sönder sig, så jag skulle vilja påstå att alla andra fixar det inte heller. Vi ska vara och klara så mycket på samma gång. Samhället förväntar sig mycket av oss också. Män har många gånger en högre lägsta nivå på att vara bra. Om de hjälper till så är det good enough. Hallå? Hjälper till? När man bor tillsammans och har barn ihop hjälper man väl inte till? Då gör man det tillsammans. Jag pratar inte om millimeter rättvisa, jag pratar om att jobba ihop som ett team.

Vad är det för fel på mig?

För vad är egentligen stress? Vi lever i ett samhälle som premierar dig när du har mycket att göra. Det betyder att du är betydelsefull, att du har mycket att göra. Att du tar med dig jobbet hem är positivt, för du är viktigt. När du är viktigt så spelar du en viktigt roll. Vi är konstant tillgängliga. För att vi känner av olika anledningar att vi måste. Chefen skriver Mail på kvällen, jag ska bara svara. Han eller hon får inte tro att jag inte bryr mig. Och så vidare och så vidare.

Till slut åkte jag in till sjukhuset för att jag i ärlighetens namn var rädd att jag hade fått en hjärntumör. Jag såg ingenting med mitt högra öga och jag hade ont i huvudet. Jag hade hört skräck historier om vården, men jag fick jätte bra hjälp. Hon gjorde alla undersökningar för att utesluta det jag var mest rädd för och tack och lov visade det ingenting. Men det gjorde någonting annat däremot. När doktorn tittar allvarligt på mig och säger, vet du, jag tror att du har utmattningsdepression. Eh, va? Jag? Nej, det tror jag inte svarade jag. Jag är ju inte ens stressad, eller?

Men så fick jag berätta för min läkare hur mitt liv såg ut och då svarade hon: ”Låtsas att jag är din vän nu och att jag ska berätta för dig hur jag har det. Så återberättade hon med inlevelse om mitt liv. Skilsmässa, flytt, nytt jobb, barn med diagnos mm. Vad skulle du tycka om jag berättade detta för dig som en god vän? frågade hon. Jag skulle nog fråga dig vad jag kunde göra för dig, för det låter som att du har lite mycket. Precis svarade hon. Jag vill att du tar det lugnt nu. Så jag kommer att sjukskriva dig.

Jag har inte tid att vara sjuk

Detta hade inte jag tid med tyckte jag. Jaha, när blir jag frisk då? Ja, svarade hon, det tar lika lång tid att bli frisk som det tar att bli sjuk. Great, jag hade ingen aning om när detta hade börjat. Jag kände mig inte heller sjuk. Jag hade tack och lov ingen hjärntumör så nu fick det vara bra. Men alltså sa jag, jag är inte lat. Jag kan inte bara vara sjuk. Det har inte jag tid med. Alltså nu i efterhand förstår jag hur dum jag var mot mig själv. Men jag var inte på långa vägar klar med min dumhet. För jag kände på riktigt att detta inte var på riktigt. Man kan väl inte på riktigt vara sjuk av stress? Nonsens tänkte jag. Förnekelse är inte rätta vägen till att bli frisk kan jag meddela.

Förnekelse

Jag tog emot sjukskrivningen och kände mig bättre efter någon vecka. Fortfarande förstod jag överhuvudtaget inte allvaret i situationen. Jag fortsatte som vanligt. Saken var har jag insett i efterhand att det var lika del förnekelse och lika del oförstånd. Jag hade hållit på hela mitt liv och gjort hela tiden. Hela tiden presterat och varit på språng. Både fysiskt och psykiskt. Jag kunde inte inse att detta var någonting som kunde göra mig sjuk. Men det gjorde det.

Hej väggen

Så kom den, kraschen rakt in i väggen. Efter en sjuhelvetes massa varningar. Så som att jag inte mindes varför jag satte mig i bilen, inte mindes var jag hade parkerat eller vart jag var på väg kom nu dagen jag inte kunde gå upp ur min säng. Alls. Min kropp ville inte röra sig och benen lydde mig inte alls. Nu blev jag rädd på riktigt. Fortfarande kopplade jag inte detta till långvarig stress. Men jag tog mig till vårdcentralen och berättade allting. Hon sjukskrev mig, ordinerade KBT terapi och rörelse som jag mådde bra av. Nu fattade jag. För förutom att jag hade svåra minnesluckor i form av åka någonstans, så kom jag inte på ord jag ville säga mitt i mening och jag hade jätte svårt att sova. Trots att jag var så trött. Alla varningar som jag under så lång tid lyckats trycka undan var ikapp mig.

Så med det vill jag säga att sök hjälp, be om hjälp och våga säga ifrån innan det blir så här. För det är inte normalt att vara trött hela tiden. Det är inte heller normalt att inte komma ihåg vart man är på väg någonstans eller gå i ett konstant töcken. Som om man bara lyckas trampa undan tillräckligt mycket vatten för att hålla huvudet ovanför vattenytan.